"Efter regn kommer sol" (Bild; google.com)Helgen som gick var verkligen som balsam för själen. Strålande vackert väder, många promenader med Molly, inga måsten och förpliktelser. Vi har bara tagit varje minut som de kommit till oss.
Helgen var välbehövd efter de senaste dagarnas berg och dal bana. Efter drygt fyra månader som man och fru så fick vi i onsdags beskedet – testikelcancer. Dagarna sedan dess har gått i en rasande fart och redan dagen efter (torsdags) låg min älskade man på operationsbordet, bort med eländet. Nu väntar ett par veckor av väntande, vad kommer läkaren att säga… Räckte det med operation för att ta bort det otäcka? Är det så att Micke ”bara” behöver gå på efterkontroll i ett antal år nu? Cellgifter och strålning, vad innebär det egentligen? Hur dålig blir han av sånt? Hur arg, förtvivlad, ledsen och besviken kommer han att vara på mig, andra och på cancern? Hur ser min älskling ut utan hår?? Kommer vi att kunna få barn? Det värsta tänkbara, kommer han att lämna mig nu?? Det tär på psyket att vara i detta vakuum av ovisshet… Men nu skall vi inte som min kära mor uttryckte det, måla f-n på väggen och det gör vi verkligen inte… Men tankarna finns ju där ändå och är nog också ganska så oundvikliga och naturliga antar jag.
Mikael mår under omständigheterna bra, han har naturligtvis ont efter operationen och funderar och tänker en del, precis som jag. Men vi tänkte inte ge oss utan kamp, en kamp för livet. Det finns de som har det värre och som jag skrev tidigare, helgen var verkligen balsam för själen :-)
Vill också passa på att tacka min älskade familj; mor, far, syster och Nicke för att ni finns. Ert stöd är värt mycket och Mikael uppskattar era samtal och tackar jättemycket för det vackra blomsterarrangemanget!! Pöss på er!!
Ojdå, jag hoppas inte att någon tar illa upp av dagens inlägg...var bara tvungen att få ur mig det!!
