Usch, nu börjar Micke bli bättre än mig på att uppdatera. Dags att skärpa till sig, han har å andra sidan lite mer tid till uppdatering nu för tiden. Inget ont som har något gott med sig :-)
Uppdateringen har väll kanske dröjt lite för att jag inte vet vad jag skall skriva, har inte haft kraft och energi att försöka få ner i ord vad jag känner. Det har varit en fruktansvärd vecka måste jag säga. Den började med att vi i måndags fick en rak höger i ansiktet av Mickes läkare i form av beskedet; Lymfkörteln in magen har växt, d.v.s. cancer har spridit sig och Micke behöver mer än en cellgiftskur. Minst tre stycken för att vara exakt och eventuellt en operation i magen. ”PANG” och plötsligt var vi tillbaka på ruta ett igen. Kändes lite som att spela monopol och plötsligt få kortet; ”gå direkt i fängelse utan att passera gå”.
Nu så här i efterhand så känns det bättre, det var väll lite extra tungt att få det beskedet första dagen på cellgiftskuren och framför allt för min älskade Micke så klart. Att cancern kunde sprida sig visste vi, det hade läkaren talat om för oss och även att det var väldigt vanligt att så skedde. Så visst, lite förberedda var vi på att så kunde vara fallet. Men som sagt lite för mycket information att ta in på ett bra sätt på just den dagen.
Veckan som har gått har varit jobbig både fysiskt och psykiskt. Gått upp tidigt på morgonen och kissa Molly, till jobbet och jobba som sjutton för att hinna med så mycket som möjligt innan jag åkte till sjukhuset. Stannade hos Micke till sju-åtta på kvällen och sedan hem, äta, kissa Molly igen och bums i säng zzzzzz…..somnade ganska så ovaggad kan jag säga. Tur var väll det, annars hade nog veckan blivit ännu tyngre.
I fredags fick Micke komma hem och även om jag var hur lycklig som helst över att ha honom hemma så infann sig en känsla än värre än den jag hade i måndags. Hur kommer han att må nu? Hur kommer detta att gå, jag är ingen sjuksköterska som kan se om något inte är som det ska! Kommer han att vara jättegrinig och sur? Hur kommer jag att fixa det när jag är van vid min glada man?!? En liten filur vid namn ”panik” satte bo i min mage och vill inte riktigt flytta ut… Nu så här med facit i hand efter helgen som gått så inser jag ju att denna lilla filur egentligen skulle ha vräkts omedelbart. För så bra som helgen gick hade jag nog inte kunnat drömma om. Åhhh så duktigt han är min älskade Mikael, inte så mycket som ett pip om att han inte mådde bra eller hade ont. Jag är så stolt över min Mikael!!! Puuuuuuussssssss på dig!! :-) Trött var han förstås och sov en hel del, då är det skönt att ha underbara grannar som vill komma upp på en kaffe och underhålla mig :-). Söta granne Fredrik som för övrigt fick bli offer när jag bröt ihop i måndagskväll. Stackaren skulle bara komma upp och höra så att allt gått bra och jag bara buuuuuuuuuuu *tårar sprutar åt alla håll* , ja usch och fy, men tack Fredrik för din tröstande famn.
Ja, tårar lär det väll komma några fler kan jag tänka, men det är ju samtidigt helt naturligt och funkar som en ventil antar jag. För man känner sig ju mycket bättre till mods när attacken gått över! Det är mycket som händer i huvudet nu och det är svårt att sätta fingret på hur man egentligen mår. Bara häromdagen så satt jag och tittade på kort och kom in på våra bröllopskort, helt plötsligt så bara knöt det sig i magen och jag blev alldeles varm och fick svårt att andas. Det var väll lite konstigt, bara så där! Förmodligen fick jag väll någon ångestattack av något slag när jag satt och fick se bilder på min lyckligaste dag i livet. Kommer jag någonsin att bli så lycklig igen och få känna den glädjen och vara så ovetande om vad som väntande?? Missförstå mig inte nu, jag är fortfarande lycklig i mitt äktenskap med darling Micke. Men just i denna tid som vi nu går igenom är det ganska svårt att hitta de där stunderna när man känner att jag snart får uppleva sann glädje igen. Men det är väll så med livet, man vet inte vad som väntar (och en himla tur är väll det) och genom svåra stunder växer man som människa och blir starkare. Detta skall vi klara av, det är jag inte det minsta osäker på, men just så här i början är det svårt att se ljuset på andra sidan. Men så sakteligen kommer vi dit och kan med ny visdom se tillbaka på det som varit och blicka framåt!
Ojdå, poetiskt så att det förslår!! Haha….
Igår fick jag ut Mickepicke på en liten promenad och det gick hur bra som helst. Synd bara att vädret inte varit så bra i helgen, man går inte ut i friska luften på samma sätt då. Förhoppningsvis känner han sig lite bättre nu i veckan och kan komma ut lite mer, det gör honom bara gott!!
Annars händer det inte så mycket, hade storstädning i går och det blev SÅ fint hemma. Hittade Grumme såpa med citrondoft på Coop och den luktade jättegott. Får känslan av att det blir mycket renare med såpa än med t.ex. Ajax, men det kanske bara är inbillning. Vad vet jag?!
Nähä, ni alla nära och kära, vänner och fiender det var allt för denna gången… På återskrivande!!
Ps. Blir inga bilder denna gången heller. Efter att bildöverföringssladden kom tillbaka ifrån resan till sthlm funkade den inte längre. Får köpa en ny innan det kan bli några nya bilder här på bloggen… Ds
Jag hoppas att du har haft en strålande dag!! Eftersom vi inte är hemma och bakar någon tårta till dig idag på din dag så får du här en blid på en som vi gjorde till dig för två år sen, tror jag!! Älskar dig mer än vad jag kan beskriva i ord!! Pöss!!!
